Nu är vi inne på ett nytt år och det är dags att minnas det som har hänt. För en gångs skull får jag minnas speedway-året med ett SM-guld. Inför förra säsongen så var det många som trodde på Dackarna och de var favoritippade trots att många sa; De lyckas ju aldrig.
Man kan ju kort sammanfatta elitseriens grundomgång med att Dackarna gjorde vad som behövdes och de fick kämpa. Det var inte många matcher Dackarna kunde köra med helt lag. Detta pga alla skador. Den man först och främst tänker på är Andreas Jonsson som var axelskadad till och från hela säsongen.
Dackarna slutade 3:a i tabellen och kvartsfinal mot Piraterna väntade. Och självklart blev jag lite orolig eftersom Fredrik Lindgren, Peter Karlsson, Hans Andersen var alla (små)skadade och AJ sjuk. Men de bet ihop och Aldén och Dryml visade åkglädje och bjöd på många nervretande heat. De var lätt vidare till semifinal som om jag inte minns fel gick ännu lättare. Dackarna körde över Hammarby och oj oj oj, nu var SM-Guldet nära. Det kändes så.

SM-Final mot Västervik och det var bäddat för en jämn kamp. Jag minns känslan efter vinsten i första Final-matchen och då trodde jag verkligen på guld. Alla var så taggade och 10p försprång skulle väll räcka?
Jovisst gjorde det, men oj så nära spännande det blev.
Västervik hade verkligen inte gett upp och plockade in på de 10p. Hans, Andreas och PK var i stort de som plockade poäng(13,13,10). Lindgren endast 1p och Dryml 4p. Aldén/Törnqvist hade inte mycket att sätta emot elitseriens vassaste reservpar Harris/Forsberg.
Inför nomineringsheaten ledde Västervik matchen med 45-39 men Dackarna ledde totalt med 4p.
Om Dackarna tog 4-2 i första nomineringsheatet var det klart.
AJ och Lindgren fick chansen och lyckades.
"Den viktigaste en poängaren jag har tagit" sa Lindgren. AJ vann heatet före Niels kristian Iversen.
Känslan var oslagbar. Jag låg på marken och skrek. När jag väll fått tillbaka förståndet sprang jag ned till planket och var gladare än någonsin och för en gångs skull skrika "Sm-Guld" var helt otroligt.
Lagledningen grät, supportarna sjöng och förarna hissades upp i skyn. Det var ett segerrus som fortsatte vid rondellen i Målilla och på G&B Arena.

Äntligen var 45 års väntan över för alla supportar och för själva klubben. För min del fick jag vänta sex år innan jag fick uppleva ett sm-guld. Men den jag nästan unnar det hela mest är Hans Andersen. Det tog nio år innan han fick uppleva ett SM-Guld och hans smile när SM-Guldet firades var ett lyckligt och lättat leende.

Det finns så mycket att skriva egentligen om detta SM-Guld men det skulle till slut bli jobbigt att läsa. Men det betyder verkligen väldigt mycket. Säsongen har förutom det innehållit mycket annat. Dackarnas publikstatistik är i en klass för sig och inte för att skryta men det är otroligt hur mycket supportar Dackarna har, speciellt på bortamatcherna. Jag hoppas vi blir fler till iår. "De bästa supportrarna" har vi blivit kallade av Dacke-förarna.

Mina tre (elitserie)speedwayminnen 2007, förutom SM-Guldet.

1. SM-Guldet
Himla patetiskt att inte nämna det ännu en gång. (jag lovar det blir skärpning)
2. Hammarby - Dackarna.
Trots att dackarna förlorade så var det något speciellt. Hans vs Nicki, det konstiga domslutet, supporterklacken?
3. Lukas Dryml
Han får en helt egen plats. Han kom igång i slutet av säsongen och hans omkörningar gjorde så att det susade och "uhh:ades"  över G&B Arena.